Standing on the shoulders of giants

Vi homosexuella har det ganska bra i Sverige idag. Mycket arbete har gjorts i generationerna före oss, för att ge oss det samhälle vi lever i idag. Och här står vi idag, för att bidra med vår del, inkludera oss i äktenskapet. Det är min kamp. Min kamp för nu.

Men hur var det när våra föräldrar var i vår ålder? Och hur var det när deras föräldrar var i vår ålder? Jag menar, homosex avkriminaliserades inte i Sverige förrän 1944! Efter det året var det alltså inte längre straffbart att ha sex med sin tjej eller kille, men det ansågs dock som sjukt. Vilket innebar att man kunde kvarhålla homosexuella personer på   mentalsjukhus tills de blev ”friska”.

Sju år efter detta kommer den första mannen ut med sin homosexuella läggning i media Sverige. Det var Allan Hellman, en av RFSLs förgrundsfigurer. Han utnämndes sedan till Sveriges modigaste man.

Sedan 1979 ockuperade ett 40 tal homosexuella (alltså sjuka) personer socialstyrelsens trappa och krävde att få sjukskriva sig från sina jobb. För de var ju klassade som sjuka. Efter det tog man bort homosexualitet ur registret över diagnoser i Sverige.

Mycket har hänt. 1995 får homosexuella ingå partnerskap, 2003 förs gruppen; homosexuella, in i lagen hets mot folkgrupp och under 2000-talet får homosexuella prövas som adoptivföräldrar och lesbiska kvinnor får inseminera. Vägen har lagts ut för oss av andra som har kämpat för oss. Och nu är det vår tur att dra vårt strå till stacken. 2009 får alla i Sverige gifta sig, oavsett läggning!

Sedan kommer folk se tillbaka på historien och tycka att det är lika ofattbart att alla människor inte hade samma rätt att gifta sig som vi tycker att det är ofattbart att homosexualitet en gång var olagligt i Sverige.