Ibland glömmer jag att jag är annorlunda

Ibland rinner det över. När bägaren är fylld ända upp till kanten och den sista droppen, var droppen för mycket. Varför ska jag ständigt vara beredd att svara på intima frågor om mitt privatliv bara för att jag lever utanför heteronormen? ”När kom du på att du var homosexuell? Vad sa dina föräldrar? Blev du mobbad? Var det jobbigt? När kom du ut? Hur har ni sex?” osv. Varför skulle det vara ok att fråga om mitt sexliv bara för att jag har flickvän?

Och varför öppnar sig så många människor för mig? Tjejer jag aldrig träffat förut öppnar sig plötsligt och berättar om deras homosexuella erfarenheter eller fantasier. Varför skulle jag vara intresserad av dem? Och varför förväntas jag agera som lärare och undervisa i frågor som ”vanliga” människor inte förstår? ”Alltså, jag känner inte så många homosexuella. Kan inte jag bara få fråga…”

Eller den fina komplimangen jag får då och då; ”Va? Är du lesbisk? Du är ju snygg!”. För att oftast så blir ju tjejer lesbiska för att dom inte kan få några killar eller?

Men detta lyckas jag hantera ändå, trots att det sker nästa dagligen. Och om sanningen ska fram är det även ofta jag som tar upp hbt-frågor men då oftast ur politiska perspektiv.

Men för att återkomma till droppen som fick bägaren att rinna över. Jag och min flickvän firade nyår med våra vänner på boulevard på avenyn i Göteborg. På tolvslaget stod vi avskilt och kysstes som de flesta andra par gör på tolvslaget. Varpå 5 killar kommer fram till oss och häcklar och hånar oss. Dom säger sexistiska och nervärderande ord till oss och vi försöker ignorera dem, i ungefär 5 minuter. Ända tills några av dem tar i oss. Då slant det och jag smällde till den ena killen så hårt i ansiktet att det värkte i handen. Sen blev det riktigt obehagligt och jag ser att någon tar tag i min flickväns arm, allt gick väldigt snabbt. Då tog killarnas kompisar bort dem från oss, tillslut.

Ibland glömmer jag att det är så verkligheten ser ut. Ibland glömmer jag att jag är annorlunda, onormal. Ibland glömmer jag men så kommer vi ur ut ur vår bubbla, när någon eller något påminner oss.

Utan att tänka på det eller ens säga någonting till varandra släpper jag och min flickvän handen när vi passerar vissa människor, och tar varandras händer igen när vi gått förbi. Och vi låtsas som ingenting, till och med inför varandra.

För ibland orkar man inte ta det. Blickarna, frågorna och i de värsta fallen; diskrimineringen.

Ibland är det bara för mycket.

Vem kan störas av kärlek? Vem kan bli arg och provocerad över dethär? Hon och jag på kaktusgalan 2008: